Selfie / Distortion

Selfie / Distortion It begun in front of the bathroom mirror. Black bags under the eyes, a bloated outer and sagging cheeks had been added to my face. Life as a parent of young children left their mark. In three and a half years, I had stopped jogging, eating badly and slept too little. Fatigue resulted in cravings for sugar that late nights appeased with walnut ice cream, dill chips and nut chocolate. There is much good in the world. As a thank for that I had gained about 38-45 extra pounds. Likewise, new wrinkles was cutted into my face. The new me! This was not the person I wanted to be seen as out on the town. How had this happend! My job as a photographer is to highlight the best side of the person portrayed. The right angle, the right light fix this. But if instead I played with the idea to do the opposite (excellent raw materials were already available). Find my worst angles, my worst poses ... what would not be possible to make out of that! So nice for once not trying to look as beautiful as possible. A relief. These images are foremost created in the camera, at the shutter moment. No facial distortions were made afterwards. What we see is what takes place only by gravity law forces. The pictures are true in a sense that in that particular moment, from this angle in that light my face looks just like this. / Andreas Rasmusson Selfie/ Distortion swedish text Det började framför badrumsspegeln. Svarta påsar under ögonen, ett plufsigt yttre och hängande kinder hade lagts till mitt ansikte. Livet som småbarnsförälder satte sina spår. På tre och ett halvt år hade jag slutat jogga, ätit dåligt och sovit alldeles för lite. Tröttheten gav sug efter socker som under sena nätter stillades med valnötsglass, dillchips och nötchoklad. Det finns mycket gott i världen. Som tack för det satt jag nu här med 15-20 extrakilon. Dessutom hade nya rynkor snittats in i mitt ansikte. Mitt nya jag! Det här var inte personen jag ville bli sedd som ute på stan. Hur hade detta gått till!? Mitt jobb som fotograf går ut på att lyfta fram den bästa sidan hos personen som porträtteras. Rätt vinkel, rätt ljus fixar detta. Men om jag istället lekte med tanken att göra precis tvärtom (ypperligt råmaterial fanns redan att tillgå). Hitta mina sämsta vinklar, mina sämsta poser… vad skulle det inte kunna bli av det! Så skönt att för en gångs skull inte försöka se så snygg ut som möjligt. En befrielse. De här bilderna är först och främst skapade i kameran, vid tagningsögonblicket. Inga ansiktsförvrängningar har gjorts i efterhand. Det vi ser är vad som sker blott genom tyngdlagens krafter. Bilden är sann på så vis att just i det ögonblicket, från den vinkel, under det ljuset ser mitt ansikte ut precis så här. / Andreas Rasmusson Utlämnande självporträtt art review in swedish Tänk dig den mest ofördelaktiga bild som någonsin tagits av dig. Den där du är rejält bakis, orakad, blekfet och fångad i en osedvanligt fånig min. En sådan som man helst gömmer undan och inte vill att någon ska se. Andreas Rasmusson gör precis tvärtom. I utställningen Distortion söker han i stället upp det obekväma och oförskönande i ett helt gäng utlämnande självporträtt. I dag är ett lyckat självporträtt en snyggt tagen selfie åtföljd av en lika lyckad statusuppdatering. Och ungefär så har det varit genom århundradena. Det vi vill visa upp är förstås en perfekt fasad, en vältrimmad kropp och ett leende som övertygar. Det är såklart bara fejk, för alla har vi våra mindre lyckade stunder. Kanske till och med fler än de lyckade. Vi är heller inte så snygga som den sida vi ser när vi ensamma poserar framför hallspegeln. Verkligheten är tuff, eller som Andreas Rasmusson själv beskriver småbarnsförälderns tunga insikt: På tre år hade jag slutat jogga, ätit dåligt och sovit alldeles för lite. Som tack för det satt jag här med 15–20 extrakilon. Dessutom hade nya rynkor snittats in i mitt ansikte. Mitt nya jag! Det här var inte personen jag ville bli sedd som ute på stan. I galleriet visas närmare tjugo fotografier, alla självbiografiska närstudier med knivskärpa och perfekt ljussättning. De åtföljs också av svartvita akrylteckningar i mer abstrakt form. Fotografierna är huvudsaken. De innehåller mycket rörelse, ibland förstärkta med en rent fysisk förvrängning av ansiktsformen. Men frågan är vad det är som är förvrängt egentligen, förutom det rent uppenbara. Är det konstnärens egen självuppfattning som skevar eller är det vår kollektiva bild av skönhet och kroppsideal? Vem skrattar egentligen åt vem? Man kan såklart avfärda bilderna som en typisk manlig fyrtioårskris, ett brutalt uppvaknande i bottenläge som förebådar den rätta vägen upp ur sunk-träsket. Bort från flottigt hår, övervikt och dagen-efter-pizza. Men det som är mer intressant är egentligen hur vi reagerar när vi ser dem. Om vi ser framför oss behov av förändring, så varför? Vad säger det om oss som betraktare? Rasmusson har inga ambitioner att skriva oss på näsan utan lämnar öppet för egna reaktioner. Visst, det är ett egocentriskt fotoprojekt, men det finns en allmängiltighet som gör bildserierna relevanta. Det där med att skönhet kommer inifrån, och liknande klyschor. Thomas Lissing http://www.smp.se/kultur-noje/utlamnande-sjalvportratt/